Hampfröolja är en av mina absoluta favoriter! Så ren att du kan äta den (ringla den över salladen men stek inte med den). På huden är den verkligen makalös. Min hud kan vara något känslig mot ren olja, det blir liksom för fett och jag får röda prickar, men blandar jag ut denna med andra salvor hjälper den huden att behålla fukten. Jag behöver bara smörja 1-2 gånger per dag när denna finns som ingrediens i huden. Jag brukar även använda den vid dusch, för att skydda huden mot vattnet. Den framställs genom pressning av hampfrön och två matskedar innehåller hela dagsbehovet av omega-3 och omega-6 fettsyror. 55% linolsyra och 25% linolenic syra innehåller den också. Har nog ingenting dåligt att säga om denna olja, finns att köpa här.
Så vad händer i livet nu då? Jag är officiellt arbetslös. Och som jag skrivit tidigare, så görs skolarbeten med olika bra engagemang och noggrannhet. Examensarbetet gjordes med tvivelaktig nogrannhet och alldeles för mycket brinnande engagemang. Så det måste kompletteras. Men jag gör det till hösten, tänker jag. I sommar ska allt planeras och bli någorlunda rätt och VÄLDIGT nogrannt utfört inför bröllopet.
Jepp, jag ska bli gift, med världens finaste. Vi ska bli äkta makar, byta ringar och dansa en massa för kärleken. Tillsammans med vänner och familj. Det känns nervöst och spännande. Mest är jag nervös för att jag ska få värsta skrattattacken vid altaret, bara för att allt är så allvarligt. Det ÄR väldigt allvarligt. Och det är väldigt snart också. Imorgon blir det bakförberedelser inför den stora dagen.
Annars har vi blivit med ny katt, Sally. En liten, orädd prinsessa med ett ordentligt humör. Hon sätter gubbarna på plats genom att slå dem på huvudet om de försöker stjäla hennes mat. Hon spinner otroligt högt, så en knappt hör teven. Hon är envis och precis som våra andra katter förtjust i mat. När hon inte äter, tycker hon om att bara ligga på en, eller vid sidan om. Utan att bli klappad, då är det som bäst.
Hallå världen! Eller vem än som läser detta. Har inte skrivit på typ ett halvår. Vet inte riktigt vad som hände, och jag som lovat att uppdatera alla intresserade om hur det går med huden! Såg att det gått över ett år sedan jag slutade med citronsyra.
Såhär ligger det till: jag undviker citronsyra så långt det går. Det finns inte i någonting jag får i mig i min vardagsmat. Enda gångerna jag möjligtvis får i mig det är det på restaurang. Jag har kastat ut all hudsalva, shampo, tvål, kryddor och allt annat som innehåller citronsyra i mitt hem. Skillnaden är fantastisk, om jag någon gång råkar få i mig lite så får jag smörja med kortison (inte den receptfria från apoteket dock, den innehåller citronsyra. Har starkare på recept) i kanske två dagar, sen är det bra igen. Min kinesiolog har förklarat att allt vi äter finns kvar i kroppen i fyra dagar ungefär, vilket innebär att du kan reagera fyra dagar EFTER du fått i dig någonting du inte tål. Med den vetskapen har det blivit så mycket lättare att också plocka bort annat jag upptäckt att jag inte tål (som ägg, mjölk och gluten). Om tarmen mår dåligt kan hudproblem uppstå, har jag också fått höra. Så det gäller att ta hand om magen, folket!
Citronsyran gör alltså allvarlig skillnad, och jag blir förbannad men inte förvånad att inget företag vågar ta tag i eller åtminstone uppmärksamma detta problem. Citronsyra finns i nästan allt som produceras, fatta hur mycket pengar som skulle gå åt till att utveckla nya produkter utan syran i. Alltså, lita inte på företagen och ta hand om dig själv! Hitta din väg och fortsätt kämpa. Och dansa. Tillexempelt till denna låten:
Skriver väl i något annat inlägg om vad som händer i livet nu, men så har det i alla fall gått med huden. Här får ni en bild också:
Ännu en kräm från CCS med Karbamid. Den här krämen innehåller ingen parfym men luktar faktiskt ganska gott! Jag använde den under en period då min hud inte var extremt torr, utan för en gångs skull bara lite torr. Den fungerade bra, är ganska tunn och gick snabbt in i huden. Det räckte att smörja två gånger per dag, samt efter dusch. Men som med så många andra kemiska krämer innehåller även denna en massa ämnen jag knappt kan uttala, vilket jag alltid tyckt känns konstigt. Jag vill veta vad jag smörjer mig med. Efter några månader med den här krämen fick jag plötsligt ett eksemutbrott igen och krämen var för klen för att räcka till då min hud åter blev väldigt väldigt torr.
Nyval i mars dårå. Känner mig dubbel inför detta och utmattad efter förra valet. Alla måste såklart få kämpa för sin politik. Men folket har redan röstat bort alliansen, så vaför kunde de inte bita i det sura och lägga ner sina röster? Istället fick SD korten spelade i handen och blev avgörande makt. Och folket sket de i, inga lägre skatter för pensionärer, inga fler pengar till välfärden, fortsatt missbruk av våra skattepengar till människor med något slags sjukligt behov av att äga, och istället för att göra det bästa av vården ta ut vinster till egen vinning. Allt det vi har sett och levt under i åtta år kommer fortsätta framöver. Många kommer fortsätta bli tvungna att vända på varenda krona, att inte kunna veta om en har pengar till mat varje månad. Unga kommer fortsätta tvingas in i otrygga anställningar, äldrevården kommer fortsätta vara underbemannad och kvinnor kommer fortsätta bli tvungna att slita ut sina kroppar i förtid. De rika kommer fortsätta bli rikare, och de fattiga fortsätta bli fattigare. Klassklyftorna kommer kunna fortsätta öka och SD kommer i ännu en valrörelse mata oss med skit som sätter folk mot folk.
Jag känner mig en aningen dyster i nuläget och jag HATAR blockpolitiken som gör att alla partier går mot mitten för att jaga röster. Som gör att skillnaderna mellan partier (som ju faktiskt är stor) blir otydlig för de icket inbitna. Som gör att folk slutar rösta med hjärtat och börjar rösta taktiskt, eller skiter i att rösta alls. Blockpolitiken som krossar vår demokrati folket kämpat sig till.
Men trots alla dystra känslor i nuläget är det är klart jag är med och kämpar igen. Upp till kamp, för socialism och feminism. Såklart. Alltid. Och det är ju en historisk händelse detta, tänk att få vara med om något så ovanligt som ett extraval ändå! Supermegadupervalåret, here we come!
Med min problemhud som lätt blir torr och får eksem under alla årstider, och som blir torr som fnöske under vintern har jag testat många hudkrämer, lotioner och salvor. Både naturliga och inte. Då jag vet att det är fler som har en sådan hud som jag och som funderar på vad sjutton en ska göra åt det. Och för att påminna mig själv om effekterna av alla olika produkter, tänkte jag göra en liten rescensionslista. Här kommer första hudlotionen:
Karbamid finns naturligt i kroppen, och för människor med eksem rekommenderas det ofta att smörja in sig med krämer innehållandes detta ämne. Det finns många olika märken och CCS har flera mer och mindre feta krämer med karbamid i. Karbamid som sådant kan faktiskt fungera mot små eksem har jag märkt, men krämen ovan är inget jag skulle rekomendera till den med mycket torr hud. Krämen går riktigt snabbt in i huden, och från början tänkte jag att det var skönt då jag slapp känna mig klibbig som från många andra krämer jag testat. Vad som hände var dock att huden blev mer torr än innan då krämen försvunnit in, jag fick smörja JÄTTEOFTA om det skulle hjälpa ens litegrann. Så jag gav upp den ganska snabbt och använde upp flaskan innan duschar istället, för att i alla fall skydda huden mot vattnet lite (och lura huden att ta in mer fukt från krämen, då det sägs att huden gör det när den är fuktig).
Vad som händer när en måste smörja huden så pass ofta med kemiskt sammansatta krämer är att huden blir beroende av krämen. Det fungerar som med shampoo, håret blir fett om det vet att det tvättas med shampoo varje dag. Samma sak händer med huden, huden blir torr när den vet att det blir smord med kemikalier tre eller fler gånger dagligen. Att smörja huden minst tre gånger dagligen är förresten vad varenda läkare jag träffat rekommenderar mig att göra. Jag fattar inte hur en ska få ihop det pusslet med skola, jobb och fritidsintressen.
CCS vårdande karbamidkräm, nourishing body cream, extra care:
De flesta i min närhet vet om att mitt lokalsinne inte är det bästa. Jag är inte en sådan som ritar kartor i huvudet när jag åker någonstans, för att sedan hitta tillbaka. Pratar jag dessutom politik när jag är på återresan kan det bli riktigt svårt för hjärnkartan att hänga med.
Vi var i Luleå och intervjuade Geek Town igår. Väldigt intressant och roligt!
I bilen på väg tillbaka hade Luleå-experten vi hade med på vägen dit lämnat och jag och Jenny fick försöka ta oss hem på egen hand. Så vi körde ett varv runt huset vi besökt innan vi hittade ut på rätt väg från Luleå. Så körde vi och kom ut mot Sundsvall som sig bör. Så mycket var klart, men jag måste missat den lilla detaljen att om en aldrig kollar efter skyltar med texten PITEÅ på, som en kan svänga av efter, så hamnar en tillslut i just SUNDSVALL. Vi pratade och pratade och blev väldigt engagerade i vårt politiska samtal. Det var jättetrevligt och plöstligt såg Jenny en turistinformation. "Undrar varför den står här vid E4:an? Brukar en köra igenom något samhälle på väg till Piteå?" tänkte jag. Vi funderade lite men tänkte inte mer på det. Senare dök en vit bro upp, som jag aldrig sett förr. Vi körde under den och det var nu jag förstod att vi nog är på väg åt fel håll. Vi svängde av, ringde Luleå-experten som höll på att skratta ihjäl sig och berättade för oss att vi började närma oss Skellefteå. Vi hade alltså helt missat Piteå och kört vidare i fem mil. 10 mil hade vi tagit oss, utan att vi märkte någonting. I det här läget började också soppan ta slut, och jag ångrade djupt att vi fortfarande inte tankat en dunk att ha i bilen vid krissituationer. Ingen mack syntes på kartan förrän en mil utanför Piteå. Så vi chansade, fortsatte köra (åt rätt håll), såg skylten "Norrbottens Län" och tillslut med jubel "Piteå Kommun" och bensinlampan började inte lysa förrän jag lämnat av Jenny i Piteå, turligt nog.
Jag har aldrig varit någon expert på orientering. Någonting jag är desto bättre på dock, är vikten av att veta att vi alla är värd att skyddas, att ens egen kropp är ens egen i alla lägen och att påminna er om pass i feministiskt självförsvar. Nu på tisdag hålls nästa pass och alla som identifierar sig som kvinnor/tjejer är välkomna:
Det är mycket nu. Tecknar, skapar logotyper, besöker vänliga illustratörer som låter oss fråga massa frågor, försöker lista ut vad som kommer hända efter skolan, skriver rapport och läser den här grymma historieboken. En bok som beskriver illustrationens historia fram till idag. Jag har precis lämnat 1800-talet och är i början på 1900 nu. Det är många namn nämnda och, hör och häpna, får KVINNOR en plats i den här delen av historien. Det berättas om kvinnor som själva försörjde sina familjer genom sitt bildskapande, som gick emot normer och protesterade mot systemet med sina illustrationer. Kvinnor som kämpade för sina rättigheter att få ställa ut på samma villkor som männen, och för att barn i alla samhällsklasser skulle kunna få kika i bilderböckerna. Jag blir så lycklig och hoppfull när jag läser sånt här. När allt skitsnack om att det är självklart att kvinnor inte nämns i historien eftersom de inte gjorde något (?) kan motbevisas med bevis på att de, precis som alla sorts människor, var med och skapade historia.
Här kommer ett inlägg om någonting jag aldrig bloggat om förut, nämligen SMINK! Egentligen är jag ett stort fan av smink, det är roligt och fint. Men när jag fick mina hudproblem insåg jag att jag aldrig skulle kunna sminka mig igen, då jag reagerade mot sminket jag redan hade. Tills jag hittade Idun! Funkar briljant så länge jag håller mig borta från citronsyran de tyvärr har i vissa produkter. Idun är ett mineralbaserat smink utan parabener, parfymer och annat skit som finns i många andra märken. Allt eftersom jag har råd fyller jag på mitt förråd med dessa vänliga produkter, och min hud tackar mig genom att låta bli att sticka och klia. Jag har till och med råkat sova i mascaran utan att det hände någonting! Så till er som också har atopiska eksem eller andra hudproblem där ute, och som gillar smink rekomenderar jag detta :)
Jag började skriva ett inlägg om valupptakten, valet och alla känslor kring det. Men det blev en sådan soppa att jag inte orkar. När vi kom hem från Stockholm blev det så himla mycket att göra att jag inte haft varken ork eller tid till bloggen. Så istället för att skriva om allt som hänt börjar jag om på ny kula.
I skolan slungades vi rakt in i en massa roliga projekt, som jag kanske skriver om en annan dag. Nu har vi i alla fall vad som kallas Branchreflektion. Vi ska ge oss ut på praktik eller studiebesök/intervjuer för att ta reda på allt vi vill och kan om branschen vi senare ska ut i (sen ska vi skriva en lång rapport kring detta men det är en annan historia). Jag utforskar frilansande illustratörer främst och tillsammans med två andra i min klass har vi fått tag på ett gäng illustratörer vi både träffar och intervjuar via mail. Jag var nervös att ta kontakt i början, det här är ju människor jag ser upp till och liksom beundrar. Men alla har varit så himla tillmötesgående och vänliga att all nervositet runnit av.
Nu känns det roligt, men jag är samtidigt rädd. Verkligheten kommer närmare för varje dag. Snart ska vi ut där! Snart ska jag kasta mig ut i det okända och kommer jag att överleva? Just nu lutar det mesta mot frilans, men vågar jag satsa allt utan ett extrajobb på sidan om i början? Kommer pengarna att räcka? Kommer jag våga vara modig? Kommer jag förlora min själ? Kommer rymden sluka mig hel? Ja det är mycket som snurrar i huvudet nu och jag går omkring och visk-tänker "det ordnar sig" till mig själv ganska frekvent om dagarna. Samtidigt som jag försöker få ihop en vettig portfolio och letar febrilt bland gamla skolprojekt och teckningar jag gjort.
För ett tag sedan hittade jag och köpte en gammal, sliten resväska på vår nya second hand-affär här i Piteå, Second Chance. Jag trodde först att den var gjord i läder, men när jag undersökte den närmare insåg jag att det var någon slags papp. Med en charmig men ganska ful inredning, så jag började med en av mina favoritsysslor: pyssla!
Den såg alltså ut såhär, med gamla EFS-klistermärken på utsidan:
Sähär såg inredningen ut, med gammalt papper som föll sönder då jag rörde vid det:
Jag slet bort så mycket av det gamla pappret som möjligt:
Jag köpte svartvita tidningar från en annan second hand-affär här. Jag försod redan när jag köpte dem att jag inte skulle slippa undan sexismen, men jag ville ha svartvitt och fick ta det som fanns.
Jag gjorde eget tapetklister av potatismjöl, socker och vatten, valde ut de minst hemska sidorna och började gegga på dem, både under och över sidorna. Till hörnen klippte jag ut mindre strippar för att det skulle bli lättare att tapetsera.
Sist men inte minst böt jag ut klistermärkena till bilder som jag gillar:
Med katter i hemmet tog det nog lite längre tid än väntat, då de ville hjälpa till, men på 3 timmar så hade jag gjort om den till en superfin väska till resan eller som förvaring här hemma :)
Nu har vi varit hemma ett par dagar, och trots att jag inte tänkt spendera så mycket pengar i Stockholm var pengarna slut när vi kom hem igen. Nu tjänar jag mitt levebröd på Stora Nolia, där jag är pappa behjälplig och säljer prylar med nostalgi-tema (kom förbi SMC-montern om ni kan).
Efter några härliga dagar ute på landet utanför Uppsala hos Fridas lillasyster åkte vi vidare mot Stockholm. Dagen vi kom fram bestämde sig dock Stockholms lokaltrafik för att visa sig från sin bästaste sida. En eld startade i tunnelbanan och vad som skulle vara en smidig resväg på 30 minuter hem till Sofia och Jonas blev en 3 timmar lång väntan på ersättningsbussar som knappt kom, innan SL bjöd på taxi och vi äntligen kunde ta oss hem till denna fina balkong...
...och dessa kloka ord på väggarna.
Första kvällen kom vi för sent till Pride-park, de hade stängt. Men andra kvällen var vi där på den lesbiska festen. Imam, Nour el Refai och Moa Svan var magnifika!
Jag skaffade en sådan där vattenlöslig tatuering hos Djurens Rätt och skrev på mot minkfarmarna.
Vi dansade och sjöng oss igenom hela paraden på lördagen, 5 kilometer och 2 och en halv timme. Fötterna skrek efter räddning men hjärtat dansade av lycka. Trots all fest och glädje under Pride var nog det allra mest fantastiska att vi kunde vara precis som vi är, hålla handen och pussas utan att en enda människa brydde sig, ingen kollade snett och inga cis-män kom fram och frågade om de fick vara med. En stunds lugn och känsla av att vara som andra och inte ett undantag.
Efter Pride-helgen gick vi på Parkteaterns uppsättning av Kåldolmar och Kalsipper. Nationalteaterns musik i ny tappning, underbar ensemble, röda fanor, kamp mot kungarna i slottet Rosenbad, skratt, sång, gråt. Kan vara bland det finaste jag sett, någonsin. KÄMPA. DANSA. RÖSTA!!!
Nu tar jag igen mig med ett leende på läpparna, precis som Sebastian också gör efter all jaktfest på sommarkollot.
Efter några härliga dagar i Arjeplog är vi åter hemma för att packa, städa och tvätta inför Stockholm imorgon. Men hur gick det då i Arjeplog, vann vi öroddsorienteringen? Badade vi? Hur har katterna det?
I det här vattnet har vi badat och rott. Vi kom sist i orienteringen, på 1 timme och 46 sekunder. Men jag vann en jättefin sjal i alla fall. Tävlingen var både frustrerande och rolig.
Jag har läst den här riktigt spännande ungdomsboken från 40-talet.
Jag och nonch-Jesus har vilat i soffan.
Jag har gått barfota jämt bara för jag kan.
Och jag har stått väldigt nära ett getingbo för att ta den här bilden. Katterna njuter av sommaren i Arjeplog, om än Azrael var väldigt tveksam till det här med utevistelsen till en början. Sebastian agerar dock bra som bror och visar honom hur det går till. Jag tvivlar på att de kommer vilja följa med hem sen.
Under den här otroliga sommarhettan skapar blommorna konst, mina fötter och mitt huvud kokar och katterna får isvatten serverat i skålar. Det är liksom härligt men olidligt på samma gång. På fredag är det roddorientering i Arjeplog och jag och Frida är med. Jag har aldrig varit med på roddorientering, kom alltid sist på orienteringen i skolan och har väldigt dåligt lokalsinne. Men vad sjutton, nog blir det här bra!
Sen ska katterna lämnas i Arjeplog på sommarkollo hos Fridas släkt, medan vi åker vidare till Stockholm och Pride! Ska bli så himla roligt att äntligen få vara med på festivalen. Men först ska vi vinna roddorienteringen! Lycka till till oss.
Idag slog det mig, som det gör lite nu och då, hur fantastisk natur vi egentligen har här i norrbotten. Jag behöver egenligen bara gå en liten bit utanför centrum också är den där. Skogen, vattnet, de gömda små smultronställena.
Såhär kan det tillexempel se ut en sommarkväll nere vid hamnen, bara fem minuters gång ifrån lägenheten.
Eller mitt i vintern, längs efter vägen till Arjeplog. Det är kallt, mörkt och ofta allmänt besvärligt om vintern, men jag skulle ändå inte vilja vara utan tiden på året då snön bäddar in träden på detta vis.
Vi har stora åkrar lite här och var runt Piteå, här är bakom Karlbergsteatern där jag haft nöjet att spela teater två somrar i rad. När jag går hit, till baksidan av scen- och logebyggnaden blir det plötsligt tyst. Jag bara ser ut över det här som är alldeles stilla, och andas lite frisk luft en stund ibland. En bra paus i arbetet, med vacker vy.
På Swensbylijda har de bevarat mycket gammalt, som kvarnar, sågverk, gamla redskap och annat. Det är så himla mysigt att vandra omkring här och kika på allt. När en vill ta en paus kan en alltid köpa en kopp kaffe i fiket och sitta en stund, innan en fortsätter till hönsen, kossorna och grisarna.
Ikväll spelar vi sista föreställningen av "det blir ändå aldrig som man tänkt sig" ute på Karlberg. Det känns alltid lite sorgligt såhär i slutet och det är med blandade känslor jag får säga hej då till Dala Ma och resten av gänget på scenen. Jag har under den här tiden använt muskler jag aldrig trodde jag hade, och mina fotleder värker av all tyngd som lagts på mina barfotafötter då jag dansat och rört mig stilla. Allt för att återställa balans och ordning bland Dala Mas chackran. Jag har spelat på instrument jag aldrig rört tidigare, som regnrör och annat jag inte kan namnen på. Jag har för första gången i mitt liv inte blivit nervös innan jag ska ut på scenen, och för första gången fått djupandas och komma NER i energinivå innan föreställningarna.
Det har varit otroligt roligt med en utmaning som Dala Ma, en karaktär jag aldrig varit i närheten av tidigare. På något sätt finns varje karaktär liksom kvar någonstans i hjärtat, och jag ska verkligen göra vad jag kan för att behålla en del av Dala Mas totala lugn inuti.
Vill ni ta sista chansen att se föreställningen, är det på Karlbergsteatern i Öjebyn ni ska befinna er ikväll, klockan 19 börjar det och en vuxenbiljett kostar 150 kronor.
Premiär idag! Så otroligt skönt det ska bli att få gå upp på scenen, bara fokusera på föreställningen och inget annat. Nervositeten, lugnet, kärleken, att bli ett med karaktären. Allt detta har jag saknat, men nu är det dags igen! Hoppas vi ses ikväll, Karlbergsteatern Öjebyn klockan 19.00. Ta med varma kläder och smörj er med myggmedel.
Jag är rent förvånad över mitt mod på första maj. Att jag skulle skrika slagord högt och ljudligt, tills halsen sved och rösten sprack var inget förvånansvärt. Men att jag efter det skulle ställa mig på scenen och sjunga sånger i en mikrofon trodde jag nog aldrig skulle hända. Kändes väldigt svajigt till en början men sket i det och sjöng vidare. Spela roll om det låter bra eller inte, jag ska ha kul nu tänkte jag och njöt av att flyga utanför bekvämlighetszonen.
Det hölls som vanligt fina tal och i luften låg kämpaglöden. Å, första maj, som jag älskar denna dagen. En dag då jag får vara arg och lycklig med kamrater som tycker som jag. En dag då jag slipper försvara mina åsikter och slipper fundera om jag ska ta diskussionen eller inte. En dag då hoppet lever och vi samlar kraft till resten av årets kamp. Röda fanor, höjda nävar, hopp, skratt, ilska, tårar, solidaritet, kärlek. Tack för det, nu vinner vi valet också firar vi tillsammans nästa år igen!
Å vad jag vore glad om alla dessa läkare jag träffat under åren bara svalt sin stolthet, sin kortison-övertygelse och bara sagt åt mig att besöka en kinesiolog istället. Eller om de bara hade funderat lite på vad kroppen faktiskt försöker berätta, om de hade lyssnat på mig och hjälpt mig på traven att förstå min kropp. Efter första besöket hos kinesiologen upptäckte vi att jag varken tål mögel (citronsyra, bland annat) eller röda frukter. Att mina ögon svullnar, smärtar, kliar och är röda för att min lever förvarar en massa slagg. En vecka efter att jag slutat med röda frukter (vilka jag åt varje dag innan) är mina ögon nästan helt återställda. UTAN kortison. Och den kortisonfria salva jag tillslut tjatade och gormade mig till av en specialistläkare, hjälper på mina händer. Fyra dagar med den och mina händer har gått från att vara knallröda, torra och kliande till att bli mjuka och lätt rosa bara. Något kortisonsalvorna inte klarat av.
Jag är så glad men samtidigt så arg. Jag är glad för att jag känner att någon äntligen lyssnar på mig och hjälper mig förstå min kropps signaler, jag är glad för att eksemen blir bättre. Samtidigt är jag så arg på alla dessa allmänläkare som skickar en vidare till specialistläkare, som i sin tur vägrar släppa sin gard och tänka utanför alla böcker de läst. Som verkar vägra vilja hitta en lösning på problemen. En patient med svårare eksem kostar ungefär lika mycket som en lungcancerpatient. Om eksemen faktiskt kan lösas hyffsat lätt, vore det inte fantastiskt om vi kunde hjälpas åt att ordna upp dem då? Att testa något som fungerar, istället för att traggla på med sådant som fungerar halvbra. Att tänka lite. Så kan cancersjuka och andra som behöver skattepengarna mer än mig få dem istället.
Medan jag väntar på att kunna ta den optimala selfien, en förmåga jag verkar tappat på senare år, bjuder jag på en gammal bild som min kusin Therese tagit, på mig och katten Moa-Magdalena :)
Snart fyller jag 23 och eftersom min materiella konsumtionsnivå är hyfsat låg alla andra dagar på året tycker jag att jag kan få önska mig lite och köpa egna presenter till mig själv denna dag. Så här kommer önskelistan:
Utöver vad jag redan vet att jag kommer få önskar jag mig ett hus där jag och min käraste+andra fina människor kan bo kollektivt. Huset ska ligga i Norrland och där ska vi kunna odla lite mat helst, men det är inget krav. Där hjälper vi och stöttar varandra, där dansar vi tillsammans och kramas. Kanske bråkar vi också ibland, vi håller mest troligt inte med om allt. Men vi har alltid kärleken till gemenskapen och varandra kvar. Där får vi utrymme att vara vi, där blir vi alltid välkomnade och accepterade för de människor vi är. Där får vi vara tillsammans och ifred när vi vill. Där delar vi på hushållsgörat och löser problem tillsammans. Där respekterar vi varandra. Ja ett drömboende helt enkelt, lätt som en plätt att fixa va?!
Sen önskar jag mig ett Snippasmycke. Eller inte vilket snippasmycke som helst, utan just det här dunderfina i den här finfina färgen!! Köper nog det till mig själv kan jag tro.
"Vi har pengar och mat så det räcker åt ALLA! ALLA i Sverige skulle kunna äta sig mätta varje dag! Men istället så får arbetarklassen och underklassen lida. Människor får svälta för att ni ska kunna vältra er i överflöd!!"
En vit högtalare kommer flygandes emot mig. Kungen är han som slängt den. Jag lyckas slå den ifrån mig, ser vakterna som är redo att ta mig och jag flyr. Sedan berättar jag för alla jag känner hur jag skällt ut kungen och drottningen. Hur skönt det var att få lasta av lite frustration sådär spontant på torget, mitt i deras teve-intervju.
... Fatta besvikelsen när jag vaknade hemma och upptäckte att allt bara varit en dröm.
8 mars. Dagen vi känner gemenskapen extra starkt, dagen på året systerskapet är som allra starkast. Dagen vi samlas och går i demonstrationståg för att hylla våra föregångna kämpar, som gett oss rösträtt och visat oss den fortsatta vägen framåt. Dagen vi samlas och minns att vi har lång väg kvar, att vi måste fortsätta kämpa för allas vår mänskliga rätt att vara. Dagen vi dansar och kramas och känner kärlek och glädje till alla vackra människor som finns på jorden. Dagen hoppet lever, dagen vi aldrig tvekar och är helt säkra på att vi klarar allt tillsammans.
Från år 1976 har kvinnor världen över skrikit och marscherat sig natten tillbaka under parollen "ta natten tillbaka" eller "reclaim the night". 8 mars 2014 går demon ännu en gång av stapeln i Malmö. Känslorna sprudlar. Tårar, skratt och rop åt alla håll. Sedan, strax efteråt när människor skingras och vandrar hemåt i lyckoruset och kämpaglöden. När vi inte längre är många, när vi är ensamma försöker de tysta oss med sina vidriga slagord och knivblad.
Men vi kommer tillbaka tusenfalt. Över hela landet, från norr till söder, samlas vi i grupp och kämpar, manifesterar. Visar vårt stöd till de skadade och alla oss vi som kämpar för solidaritet och rättvisa. Vi visar nazisterna att vi är fler än dem och att de aldrig kan vinna.
Just när jag börjat kunna ha linser igen efter senaste eksemhärden upptäcker jag tjusningen med granatäpple och smäller i mig 2 stycken.
... Så nu sitter jag här med rödflammig, torr eksemhy igen. Tål visst inte granaterna så bra. Tröstar mig med kattgos och att jag ska mysa med vän och hennes unge senare idag ❤️
Mitt huvud innehåller en hel del konstraster. Det är väldigt mycket skratt eller gråt, springa eller slow-motion. Väldigt mycket impuls eller eftertänksamhet. Prat eller tystnad. Och väldigt sällan båda delar tillsammans.
Min konstrastrika hjärna leder ofta till att olika skolarbeten blir olika ordentligt gjorda. Jag älskar ju projekt, att totalt få fokusera men när jag är i mitt mest intensiva tillstånd har jag lite svårt att göra bara en sak i taget. Därför har workbooken (en slags dagbok vi använder till skolprojekt) till just utställningsprojektet blivit högst lidande, jag har istället för att göra det jag ska sovit lite för lite, druckit något glas vin för mycket och pratat och skrivit om politik istället för att teckna den som ju var uppdraget. När jag nu kommit ner på jorden igen, ska jag försöka skriva en rapport utifrån denna minst sagt glesa workbook. Och rapportskrivning som jag tyckte var sååå roligt innan är inte lika roligt längre.
Älsk-irriterar mig på min hjärna idag, och en och annan lyckönskning önskar jag mig själv inför detta berg av blanka sidor som ska fyllas.
För några dagar sedan dök det här inlägget upp på min Facebook. Jag brukar bara bläddra förbi reklam men mina ögon fastnade på detta och det vred till i min mage, det började kittlas i min halsgrop av illamående. "Ingen erfarenhet krävs, huvudsaken är att du kan sälja in dig själv." Så är du bättre än mig på att snacka får du jobbet även fast vi i övrigt har samma meriter och är lika bra på "service i butik". Jag är ingen jävla vara en kan reklamera, jag är en människa och hur säljer en in sådana? Jag vill inte leva i ett samhälle där det är viktigare med säljarattityd än en känsla av att vara bra som du är. Där vi istället för att hjälpa varandra tävlar om vem som bäst kan sälja in sig själv. Nej, om det är det som krävs kan någon annan gärna få söka jobbet, jag fortsätter vända mina slantar här på sidan istället.
Var hos hudspecialistet för några veckor sedan. Har varit så arg att jag inte orkat srkiva om det. Hon inledde vårt samtal med orden: "jaha, vad ska du bli när du blir stor?", vid 23 års ålder trodde jag att jag hade avklarat den frågan nog? Hon tyckte att mitt största problem är att jag duschar för mycket och tvättar håret med shampo. Tvättar ytterst sällan mitt hår med "vanligt" kemikalie-shampo och duschar typ var tredje/fjärde dag, vilket jag inte tycker är överdrivet mycket? Jag förklarade detta men hon forsatte på denna linje, att jag har "en känslig hud i grunden" och inflikade även: "jag tror inte på naturprodukter." Jaha, nej men det känns ju helt okej att smörja in mig med kemikalier istället då jag har så känslig hud? Hon tyckte att jag själv skulle upptäcka vad jag reagerar mot (fast jag aldrig reagerar direkt) och tyckte att jag helt enkelt ska smörja mig med kortison lite då och då. När jag aningens oroligt sa att kortison ju förtunnar huden sa hon att det är helt ofarligt. Jag visade en bild på mig själv när jag var som värst och inte kunde öppna ögonen för de var så uppsvällda. Hon sa "det är ju vanligt att man svullnar kring ögon. Du har ju en så känslig hud i grunden."
"Bör jag undvika kemikalier? Eller ämnestillsatser i maten, E-ämnen?" frågade jag och hon sa något i stil med: "Njaaaeee, inte nödvändigtvis! Det beror ju på om du klarar dig utan E-ämnen? Då måste du ju salta köttet och konservera själv." Nä allvarligt?? Konservera själv?!?! Det gjorde ju typ min mormor, och alla generationer innan henne. Jag kan ju inte testa en sådan väl beprövad metod, vore ju fruktansvärt! Jag vill ha allt serverat på silverfat, smörjer hellre in mig med gift och förstör min egen hud.
Hon satt hela tiden med ett äckligt, fånigt flin i ansiktet. Vi lever i två helt olika världar, och jag kände mig mest dumförklarad. Och som att hon glömt bort hela medicin-historian, att dagens medicin faktiskt kommer någonstans ifrån - typ NATUREN?? från början. Nu skiter jag i västerländsk sjukvård, jag orkar inte mer. Naturligt is tha thing och jag kör på det!
Jag jobbar för fullt med en utställning jag och fyra till ska ha i Mars, plus ett tidningsprojekt på skolan som är på g. Jag ritar ritar ritar, är i något slags inspirationsflow, hoppas det håller i sig till i Maj åtminstone. Jag ligger bra till i tid dessutom! Det går bra nu :)
Jag går en kvällskurs i teckning. Vår uppgift till nästa lektion är att rita ett hörn, med en möbel och något runt i. Så jag ljög ihop en liten historia om en kaktus på ett stjärtunderlägg på en stol. Stilleben är inte min starkaste sida, jag har så dåligt tålamod och orkar sällan syfta helt ordentligt, jag vill börja skugga och göra effekter med en gång. Men jag tycker ändå den här blev rätt bra? (Svårt att fånga på bild dock, får se om jag skannar in den vid tillfälle senare). :)
Tänkande människa från Norrbotten med ett brinnande hjärta för feminism, musik, teater, socialism, second hand och skapande.
Alla teckningar, foton och målningar på min blogg tillhör mig om inte annat nämns.
Å vad jag vore glad om alla dessa läkare jag träffat under åren bara svalt sin stolthet, sin kortison-övertygelse och bara sagt åt mig att besöka en kinesiolog istället. Eller om de bara hade funderat lite på vad kroppen faktiskt försöker berätta, om de hade lyssnat på mig och hjälpt mig på traven att förstå min kropp. Efter första besöket hos kinesiologen upptäckte vi att jag varken tål mögel (citronsyra, bland annat) eller röda frukter. Att mina ögon svullnar, smärtar, kliar och är röda för att min lever förvarar en massa slagg. En vecka efter att jag slutat med röda frukter (vilka jag åt varje dag innan) är mina ögon nästan helt återställda. UTAN kortison. Och den kortisonfria salva jag tillslut tjatade och gormade mig till av en specialistläkare, hjälper på mina händer. Fyra dagar med den och mina händer har gått från att vara knallröda, torra och kliande till att bli mjuka och lätt rosa bara. Något kortisonsalvorna inte klarat av.
