Kroppslyssnade
Å vad jag vore glad om alla dessa läkare jag träffat under åren bara svalt sin stolthet, sin kortison-övertygelse och bara sagt åt mig att besöka en kinesiolog istället. Eller om de bara hade funderat lite på vad kroppen faktiskt försöker berätta, om de hade lyssnat på mig och hjälpt mig på traven att förstå min kropp. Efter första besöket hos kinesiologen upptäckte vi att jag varken tål mögel (citronsyra, bland annat) eller röda frukter. Att mina ögon svullnar, smärtar, kliar och är röda för att min lever förvarar en massa slagg. En vecka efter att jag slutat med röda frukter (vilka jag åt varje dag innan) är mina ögon nästan helt återställda. UTAN kortison. Och den kortisonfria salva jag tillslut tjatade och gormade mig till av en specialistläkare, hjälper på mina händer. Fyra dagar med den och mina händer har gått från att vara knallröda, torra och kliande till att bli mjuka och lätt rosa bara. Något kortisonsalvorna inte klarat av.Jag är så glad men samtidigt så arg. Jag är glad för att jag känner att någon äntligen lyssnar på mig och hjälper mig förstå min kropps signaler, jag är glad för att eksemen blir bättre. Samtidigt är jag så arg på alla dessa allmänläkare som skickar en vidare till specialistläkare, som i sin tur vägrar släppa sin gard och tänka utanför alla böcker de läst. Som verkar vägra vilja hitta en lösning på problemen. En patient med svårare eksem kostar ungefär lika mycket som en lungcancerpatient. Om eksemen faktiskt kan lösas hyffsat lätt, vore det inte fantastiskt om vi kunde hjälpas åt att ordna upp dem då? Att testa något som fungerar, istället för att traggla på med sådant som fungerar halvbra. Att tänka lite. Så kan cancersjuka och andra som behöver skattepengarna mer än mig få dem istället.
Medan jag väntar på att kunna ta den optimala selfien, en förmåga jag verkar tappat på senare år, bjuder jag på en gammal bild som min kusin Therese tagit, på mig och katten Moa-Magdalena :)
