liten gul spindel

För ett tag sedan hittade jag och köpte en gammal, sliten resväska på vår nya second hand-affär här i Piteå, Second Chance. Jag trodde först att den var gjord i läder, men när jag undersökte den närmare insåg jag att det var någon slags papp. Med en charmig men ganska ful inredning, så jag började med en av mina favoritsysslor: pyssla!

 

Den såg alltså ut såhär, med gamla EFS-klistermärken på utsidan:

Jag jobbar för fullt med en utställning jag och fyra till ska ha i Mars, plus ett tidningsprojekt på skolan som är på g. Jag ritar ritar ritar, är i något slags inspirationsflow, hoppas det håller i sig till i Maj åtminstone. Jag ligger bra till i tid dessutom! Det går bra nu :)

Idag har jag och Sebastian lyssnat på Gubbslemsdiplom och producerat lite teckningar. Bra dag :) Färdigt resultat av teckningarna kommer så småningom.

Ibland funderar jag om jag egentligen blev som jag skulle? Vi har precis avslutat ett kursmoment i skolan, "Design för en levande landsbygd". Jag har verkligen gått in för projektet, med hjärta och själ. Arbetet har varit väldigt fritt, så jag kunde blanda in politik och jag fick rita för hand. En extrem konstnärlig frihet och det roligaste skolprojektet på ungefär hur länge som helst!

 

Så när alla illustrationer var klara och jag redovisat mitt projekt var det bara rapportskrivningen kvar. 10 sidor text och bild. Syfte, målformulering, processbeskrivning, metoder osv. Allt sånt tråkigt som ska finnas med i en rapport. Det bara skriker tråkighet om alltihop. TRÅKIGT TRÅKIGT TRÅKIGT. Men vad gör jag? Jag NJUTER! Jag tycker det är ROLIGT att skriva rapporter. Jag har alltid tyckt det, det var roligt att skriva uppsatser i psykologi och religion på gymnasiet också. Jag förstår rent logiskt varför det "ska" vara tråkigt och tungt, men jag har nog helt enkelt en förkärlek för skrivande i allmänhet (<3).

 

I alla fall, nu är rapporten skriven och jag tar en veckas försenat jullov innan jag tar mig an estetisk träning, magasinsproduktion och projektmetodik.

Det låter fint, och kanske hade det kunnat vara precis som i illustrationen, att hela kultursverige finns i en ballong, likvärdigt över hela landet, till för vilket barn som helst. Synd bara att människor i Piteå som jobbar med att främja just detta går på fattiga knän för att få ihop det.

Övingsuppgift till en ny kurs. Vi skulle skriva ett kärleksbrev till ett varumärke. Här är min text:

Vi träffades första gången som barn. Eller, jag var barn men du hade redan levt sedan 1882. Dina avtryck luktade rent och hemtrevligt. Mor använde dig alltid rikligt i badrummet, på alla golven, i köket och i tvättstugan. Hon förespråkade alltid att be dig om råd. Du har alltid funnits i mitt liv och med tiden har jag lärt mig att älska dig. 

Nu när jag vuxit upp attraheras jag av din medmänskliga natur, av ditt självförtroende och tron på den enskilda individens handlingar. Du vill rädda Östersjön och alla djuren. Du utför stordåd och ser alltid till att ingen ska komma till skada. Du kompletterar mig, och samtidigt är du så som jag vill vara. Jag faller och misslyckas ibland, men du lyckas alltid dra mig upp igen. Med dina stora ord och dina löften om att aldrig lämna Sverige, som du nu så mödosamt städar upp efter andra. Tillsammans ser vi till att inga fiskar behöver dö för människans skull, att inga barn förlorar sina badplatser. Vi tänker likadant, med tiden har vi lärt oss att avsluta varandras meningar och det är alltid dig jag vänder mig till först när jag klantat mig. Du ställer alltid upp och tillsammans rättar vi till mina och andras misstag.

Tillsammans utför vi stordåd, du Grumme och jag. 

Nu har jag äntligen valt artist och låt. Kom igen, folket, önska en låt ni också, tagga bilden med #maktivist på Instagram och sen ses vi på Gültauudden 16-17 augusti!

 

 

 

 

Inatt jag drömde att vi hade föreställning ute på Karlbergs. Mitt i föreställningen vill vår regissör prata med mig. Hon säger att hon kommit på något nytt och vill att jag springer omkring på scenen med en riktigt stor sjal, iklädd en alldeles för stor svart klänning. "Men Eleonor, jag tror inte publiken kommer förstå vad den här scenen har med den övriga föreställningen att göra..." försöker jag snällt förklara. Men Eleonor insisterar och eftersom jag litar på hennes idéhöjd gör jag som hon säger. Jag springer ut på scenen, men skäms otroligt! Publiken fattar ingenting, och efteråt fortsätter pjäsen som vanligt.

 

Allt jag vet är att vi varelser på jorden lever en endaste gång. Därför handlar det viktigaste jag kan göra i livet om att kämpa för vad jag tror på och göra vad jag älskar. En sak jag hemskt gärna skulle vilja göra är att teckna för barnböcker. Så jag övar, övar och övar så jag tids nog kanske kan uppnå denna dröm :)