För någon kväll sedan såg jag på Kalla Fakta, om hur pensionärer får mildare straff bara för att de är äldre. Någon i programmet förklarade det med att ”ens höga ålder kan vara en orsak till handlingarna”. Men om någon begått ett brott, blir en inte kollad då av psykologer o.d som då borde se ifall en inte är riktigt klar i huvudet? Det är ju inte som att en blir korkad bara för att en blir gammal. Senare sa någon även att ”pensionärerna har inte så många år kvar i frihet...” Okej, men det borde pensionären kanske tänkt på innan hen begick brott?
Programmet handlade främst om en äldre dam som skattefuskat och lurat människor under en lång, lång tid, men även andra brott rullade snabbt förbi i rutan: bland annat en text om en 80-årig man som begått övergrepp mot barn. Det finns en allvarlig fara när inte alla är lika inför lagen, särskilt när det gäller brott som direkt skadar någon annan. Den 80-åriga mannen har alltså förstört ett litet barn, jag är absolut säker på att barnet kommer ha men för livet. Och 80-åringen går fri utan straff, hur fan är lagen tänkt då!? Vilka signaler skickar det till folket? Hade övergeppet kunnat avvärjas om mannen visste att han inte går fri tack vare hans ålder? Kan vi förhindra att fler brott av liknande karaktär begås, om mannen blir straffad för vad han gjort?
Allt jag vet är att vi varelser på jorden lever en endaste gång. Därför handlar det viktigaste jag kan göra i livet om att kämpa för vad jag tror på och göra vad jag älskar. En sak jag hemskt gärna skulle vilja göra är att teckna för barnböcker. Så jag övar, övar och övar så jag tids nog kanske kan uppnå denna dröm :)
Jag har inte lyssnat så särskilt jättemycket på Daniel Lemma. Men jag upptäckte i förra veckan att han skulle spela på Krokodil på onsdag (igår). Jag som älskar att vara på Krokodil, och älskar musik lyssnade in mig lite på Spotify, och upptäckte att Daniel Lemmas nya skiva är jättebra!
Han var väldigt mysig att lyssna på live, kändes sann och ärlig. Jag blev väldigt trött efteråt, inte för att det var tråkigt men för att jag blir så avslappnad av hans lugna musik och sköna röst. Jag är mycket nöjd med gårdagskvällen!
Alltså, allvarligt talat?! Jag vet att media rätt ofta skruvar till det och att allt som står i tidningen inte stämmer med verkligheten. Men om det är som den här artikeln säger, att mannen helt enkelt bara har gått naken i sitt egna hem ser inte jag det som något hemskt upprörande. Typ det känns som ett rätt mänskligt beteende? Jag går ofta naken i mitt egna hem, vi bor mitt i stan på bottenplan och jag drar alltid för gardinerna innan jag klär av mig eftersom nästan alla som går förbi faktiskt tittar in. Men att vara naken i mitt egna hem och göra vad jag vill där ser jag som en självklarhet. Att någon däremot skulle stå utanför vårt fönster och filma, det känns väldigt kränkande. Det är ingen som bett någon kika in genom någon annans fönster, det är ett val vi alla gör när vi går förbi ett hus - att kika eller inte kika, det är frågan. Hur svårt är det att hålla blicken borta, egentligen? Eller att vika undan blicken om man råkar se en naken människa där inne?
Alltså hur svårt är det inte att fotografera blommor?! Cred till er som får till det! I alla fall så ville jag bara visa denna fina blomma som jag fick av världens finaste flickvän idag då vi firar 3 år tillsammans. Tack för all tid jag får spendera med dig <3
Idag hade vi besök på skolan av Pancake Lady, som arrangerar festivalen Musikens Makt iår. Vi fick lite mer info så vi kan börja med uppdraget vi har framför oss nu: Vi ska göra en reklamfilm till Musikens Makt, samt göra ett interaktivt koncept. Klart roligaste projektet hittils på utbildningen! Är så jäkla roligt att få arbeta med en riktig uppdragsgivare. Musikens Makts snygga hemsida har förresten Geek Town gjort, grymma tjejer som vi har turen att bli undervisade av! :)
Jag har faktiskt aldrig varit på Musikens Makt, vet inte varför men jag har aldrig riktigt vetat om att det finns... Men festivalen verkar helgrym så iår måste jag nog dit!
Här är filmen jag och Niklas gjorde förresten! Första delen är i stop-motion och det är alla de timmarna jag pratat så om. Det är i de film-sekunderna de flesta timmarna ligger, vilket jobb alltså! Jag beundrar verkligen alla som jobbar med stop-motion, helt otroligt hur mycket energi som måste gå åt till att få till allt som man vill.
Tack Nintendo för ett grymt spel och tack till alla som jobbat med musiken till spelen Super Mario Bros och Luigis Mansion. No copyright infringement intended.
Helgen kom som en befrielse efter denna skolvecka med sena dagar, kvällar och mycket mycket jobb för att bli klar med stop motion-projektet! Men nu är det klart och idag har jag myst med fina människor som Therese, Nina och Elias. Elias somnade väldigt gott i min famn förresten. Jag smälte totalt. Tänk vilken lycka en liten bebis kan ge!
Back to the Start av Johnny Kelly on Vimeo. Underbar video, precis spot on om någonting i alla fall jag tycker har gått så så fel i världen. Människor producerar grisar på löpande band, göder dem och slaktar dem utan att bry sig om hur de egentligen lever. Tycker det är fruktansvärt, det är levande varelser det handlar om, inte bilar!
Igår gjorde vi lerfigurer och klippte ut små pixlar på papper. Vi lyckades också fotografera hela 2D stop motionen. Tiden rann hastigt ut dock, så vid halv elva fick vi ge upp lerfigurerna och omstrukturera vår plan. Idag blir det att redigera ihop hela filmen.
Gissa vilken skiva som spelas högt och om och om igen i spelaren just nu?! ....... Det kommer aldrig va över för mig. Håkans nya som kom i brevlådan idag!! Traditionsenligt har jag sjungit högt, fällt en tår och dansat vilt till den nya skivan. FANTASTISKT FINT! <3
Fullt upp nu med vårt nya projekt på skolan. På torsdag börjar vi spela in Stop Motion-film! Idag har vi skrivit manus, gjort clipboards och grejer. Känns nästan övermäktigt när jag tänker på hur många kort det tar för att göra bara några sekunder i en sådan här film. Vi ska göra en reklamfilm som är en halv minut lång... Min grupp har dock ett awesome manus så det kommer bli bra! :)
Passar på att göra annat denna dagen när jag snodde till mig lite tid. Pluggar repliker för fullt till barnteaterföreställningen som Teater Vilja sätter upp 18 maj.
Vaknade sju, stängde av klockan och somnade om... Vaknade igen kvart i nio, med huvudvärk och stresshjärta. Jag vägrar stressa, och om jag vill behålla mitt huvud sitter jag nog still. Slutsats: jag är hemma från skolan idag. Gör en uppgift som ska in lite senare, vi ska hitta interaktiv design och analysera det. Jag letar inspiration på nätet och hittade denna video. Hur sött som helst! :)
Jag fick vänskapsrabatt och köpte denna fina klänning av min kusin och vän, Therese (först köpt på hm) för kanske ett eller två år sedan. Hon har en likadan och vi har båda använt våra klänningar flitigt. Den har alltid varit en av mina favoriter, men så insåg jag en dag att jag är så himla less den! Therese kände likadant, och vi kom på den briljanta idén att klippa av kjolen!
Så det gjorde vi och vips var känningen förvandlad till en jeansväst!
Dragkedjan klippte jag rakt av och lät den bara vara. Så länge jag inte drar ner den sitter den nog. Jag tyckte det blev en fin detalj på västen :)
Bengans levererar. Idag när jag kom hem från skolan hade jag fått hem denna underbara skiva! Ane Brun - Changing of the Season. På tal om att reagera på musik som jag skrev om tidigare idag så ryser jag ofta, blir lite ledsam eller finner ett lugn när jag lyssnar på Ane Brun. Underbart fint.
Idag har vi haft en heldag på skolan om ljud. Väldigt intressant! Vi har lyssnat på fotsteg, dörrknarr, eld, tåg, fåglar och pratat om hur ljud verkligen låter och hur vi påverkas av dem. Vi har också själva fått spela in ljud, och prata i ett speakerbås! En himla rolig dag. Jag påverkas väldigt mycket av ljud och jag reagerar ofta fysiskt på just musik, både instrumentalt och inte. Jag kan få en klump i halsen eller fälla en tår, jag börjar rysa eller skratta. Ibland kan jag också bli illamående, eller rädd av musik. Ibland vet jag varför jag reagerar, men oftast inte, helt plötsligt kan jag bara bli helt uppslukad, panikartad eller helt lugn inuti. Tori Amos, Shattering Sea (ovan) är en låt som får mitt hjärta att börja slå lite snabbare.
Nytt tryck klart! 500 kronor (+frakt) via arts from hearts, alternativt lämna en kommentar här, glöm inte skriva din mailadress och jag kontaktar dig. Använder alltid paypal vid betalning.
Ibland får man i uppgift att tänka väldigt fritt och väldigt fort. Det kan tillexempel handla om att ta fram fördelarna med att flyga ett plan upp och ner.
Jag älskar att bära kjol. Klänning eller kjol är det mest bekväma plagget jag kan klä in min kropp i. Min favorit är utsvängda kjolar i en längd som slutar strax ovanför knäna. Klänningen ska gå in lite i midjan och markera höfterna. Jag vägrar att klä mig i tighta jeans eller något litet ”fodral” som jag både ser ut och känner mig som en stoppad korv i. Jag gillar min kropp, jag är nöjd och väljer klänningar och andra kläder efter hur jag är byggd- jag vägrar böja mig för hur trenden vill att min kropp ska se ut. Det har inte alltid varit så och det har krävts tid och övning för att komma till insikten att jag är så himla himla fin precis så som just jag ser ut. Nu tycker jag till och med det vore konstigt om jag såg ut på något annat sätt.
Då kan ni kanske förstå min frustration när jag idag skulle inhandla mig ett par mamelucker (alltså inte såna stora med volanger, utan lite modernare) och ALLA mamelucker på hyllan framhävdes som ett plagg som ”håller in magen och höfterna”. ”BAAAAAH!!!” tänkte jag, ”allt jag vill är att inte visa trosan om kjolen åker upp av vinden, eller om jag dansar häftigt!! Jag vill ha mina höfter och min mage kvar!!!!” När jag kommit över den värsta ilskan, och tittat på andra alternativ men som bara fanns utan ben kom jag fram till att jag nog måste ta ett par såna som tonar ner min mage...
Jag valde mig ett par i min vanliga tros/strumpbyxe-storlek för att pröva. Men i provhytten fick jag inte ens mameluckerna över låren!? Jaha, tänkte jag och testade en storlek större. ”Oj!” utbrast jag kvävt när jag fått det andra paret på plats, min mage trycktes in så kraftigt att jag i panik funderade på hur jag i all världens namn skulle kunna ANDAS i dessa?!!?. Nu var jag tvungen att en andra gång gå ut ur provhytten, röd i ansiktet, hänga tillbaka mameluckerna på sin plats och välja ett par ännu större. Den här gånger valde jag typ fyra olika modeller för säkerhets skull, så jag skulle slippa gå fram och tillbaka ur provhytten allt för många gånger. Det tredje paret fick jag på plats och jag kunde andas i dem, de tonar ner mina höfter en liten aning, men fyller ändå sitt syfte utan att kväva mig så det fick bli dem jag tog med mig hem.
Det känns bra att jag nu kan gå barbent i sommar utan att vara rädd för en troschock. Men det känns ju dötrist att det på något sätt förväntades av mig att jag ville ha bort mina höfter!? För det var precis så det kändes, att det förväntades vara det som var mitt mål med mameluckerna. Aldrig mer i hela mitt liv har jag tänkt trycka in mig i något alldeles för litet bara för att det ”är snyggt”, och aldrig aldrig mer har jag tänkt gå omkring och ha dåligt samvete därför att min kropp inte ser ut som skyltdockornas. Jag vägrar tro att du måste lida pin för att vara fin!
För er som inte vet det har jag spelat amatörteater sedan jag var liten, och slutade 2010 i gruppen jag då gick i. Jag kan inte riktigt släppa det här med teatrandet och hjälper till lite nu och då när jag behövs. Nu i vår (18 Maj) kommer jag vara med i en barnteater min gamla grupp (Teater Vilja) sätter upp. Jag kommer också vara med i sommar då Teater Vilja (tillsammans med andra "gamla" teaterungdomar) kommer sätta upp en pjäs på Karlbergsteatern här utanför Piteå.
Till saken: På teatern idag har vi rotat igenom kostymer, både till pjäsen nu i vår och till sommarens uppsättning. Jag älskar att rota i gamla kläder, att pröva klänningar och stilar från 50-60-70- och 80-talen. Mitt hjärta sjunger när jag får ta på mig en teaterkostym. Att bli förvandlad till en vätte, en älva, ett troll eller någon annan person, kanske en kvinna hämtad från 50-talet, och sedan gå upp på scen och leva den här personens liv. Det är fantastiskt att vi kan göra så.
För några dagar sedan läste jag ett blogginlägg av Linus Fremin, där han lagt ut denna reklamfilm från Halebop:
Hoppet om ett jämlikt samhälle där alla människor oavsett läggning är lika mycket människa gick uppåt.
... sen fick jag nys om denna artikel i Norrbottenskuriren:
Och så sjönk mitt hopp igen. Vägen till ett samhälle där jag och alla andra homosexuella kan vara precis så som vi är utan att någonsin behöva känna oss oroliga och rädda bara för att vi älskar någon av samma kön är inte rak minsann. Den är krokig och ojämn och emellanåt känns det som att trampa i kvicksand.
Varje gång jag möter en ny människa börjar jag skaka lite när stunden kommer och jag ännu en gång ska "komma ut". Hur ska den här människan reagera? Kommer hen bli arg, glad, obrydd? Kommer hen kränka mig, avfärda mig eller älska mig? Varje gång blir jag lite rädd när jag ska berätta att jag inte fått ringen på mitt finger från min fästman, istället är det kärleken till min fästmö den symboliserar. Jag skakar varje gång. Och allt bara därför att hela samhället bygger på en heterosexuell norm. Och befinner man sig utanför denna norm är man konstig, enligt normen. Så varför kan inte detta räcka, varför ska vi arbetas emot så till den milda grad att vi tillslut inte ens kan bo på platser vi vill bo på?
Någonting jag också funderar på är hur någon orkar leva med allt detta hat inombords? Hur orkar homofober med sig själva, med sina känslor? Hur orkar man gå omkring och HATA hela tiden? Hur orkar man bli upprörd för att två människor pussas på stan, hur orkar man med energin det måste ta att leta reda på människors adresser, slå sönder alla rutor i en bil, ta ut stereon och INTE stjäla den, utan slänga den på backen, bara för att man hatar bögar?? Hur gör ni för att orka med all denna möda det måste ta?
Bilderna är tagna i början av vintern, en dag när jag var på väg till mormor och morfar. De får mig att tänka på hur snabbt men ändå långsamt vintern dragit fram. Såhär såg det ut precis innan allt täcktes av snö, när den första, blyga, lätta snön fallit och lagt sig försiktigt på kottar och grenar. Lyktstolparna frös men hade ännu inte fått den där höga hatten av snö de bär längre in på vintern.
Nu är våren här! Den smälta snön rinner utanför vårt fönster och jag längtar efter att varendaste dag kunna bära klänning utan att frysa ihjäl. Ännu är det kyligt om kvällarna och nätterna, men solen skiner om dagarna och vägrar gå ner innan det verkligen är kväll på riktigt. Det här med solen är en av de sakerna jag fullkomligt älskar med norrbotten, när det om somrarna är ljust dygnet runt. Hur underbart som helst!
Är det verkligen sant!?!?! Håkan Hellströms musik blir film!! För er som inte känner till det är jag ett stort Håkan-fan. Hans musik är nog den musik som påverkat mig mest i livet och som hjälpt mig igenom helvetestonåren. Jag är så tacksam för all hans musik, för hans fantastiska texter och hans känsla i musiken.
Och nu kommer denna musik spelas igenom en hel spelfilm, som går upp på biograferna 24 juli IÅR. Helt fantastiskt, LÄNGTAAAAR!!!
... och för att toppa detta så spelar Adam Lundgren (Benjamin i torka aldrig tårar) huvudrollen! Torka aldrig tårar utan handskar är nog bland det finaste, mest värdefulla och nödvändiga som någonsin har skrivits.
Jag är ute på en rundvandring i staden dit jag nyligen flyttat. Guiden är tråkig och jag ser mig omkring lite disträ. Så hör jag ljud bakom mig, det smäller, bankas och tjoas. När jag ser dit ljudet kommer från uppenbarar sig ett stort piratskepp. Skeppet är trasigt men ståtligt och balanserar på fyra små hjul. Kaptenen står vid rodret, han har ögonlapp på höger öga och tjoar högt. Jag frågar min kamrat som också är på den guidade turen och han säger att skeppet reser jorden runt, kaptenen kan allt om världen och de brukar ta med civila ut på sina turer. Äventyrslysten som jag är bestämmer jag mig för att jag också vill följa med i skeppet.
Rätt vad det är så är jag själv involverad i piratskeppet, jag engagerar mig i vart vi ska och vilka som ska med. När vi ska ut på vår första resa tillsammans är min uppgift att kontrollera däcken. Alla fyra hjul är trasiga och rullar vi mycket längre kommer vi störta då allt gummi snart bränts bort. Jag vill ju så gärna åka med, så jag bestämmer mig för att linda in sanningen lite. Jag lurar både mig själv och kaptenen att det bara är lite trasigt, att däcken håller en resa till. Så går vi hem, packar och sover inför avfärden som ska ske imorgon.
Nästa morgon träffas vi vid bänken på busshållplatsen. Kaptenen berättar att vi är anmälda hos polisen, på grund utav säkerheten. Vårt skepp är tydligen farligt, och jag tänker på hjulen. ”Egentligen handlar det bara om avundsjuka, de tror att vi är ett flumskepp och vill själv åka med,” säger kaptenen i en trött ton. Nu måste vi snabbt komma på hur vi ska lösa det här så vi kan åka i alla fall. Efter en stund kliver en kvinna ur besättningen fram. Hon säger att hon är bra på att snacka, och går bort mot polisstationen som ligger ett stenkast från busshållplatsen. När besättningen tittar bort springer jag snabbt som tusan till skeppet och byter ut hjulen. Jag klättrar upp på däck och väntar på besättningen som tillslut kommer in i garaget där skeppet står, polisen har en allvarlig min i ansiktet och han drar ständigt i sin keps. Han går runt, runt vårt skepp och alla är på helspänn. Tillslut nickar han sakligt till kaptenen, ler väldigt snabbt innan han blir allvarlig igen och går ut ur lokalen.
Tänkande människa från Norrbotten med ett brinnande hjärta för feminism, musik, teater, socialism, second hand och skapande.
Alla teckningar, foton och målningar på min blogg tillhör mig om inte annat nämns.
Gårdagens skiss. Vi får se vart den leder..
