Tro och tvivel
För några dagar sedan läste jag ett blogginlägg av Linus Fremin, där han lagt ut denna reklamfilm från Halebop:
Hoppet om ett jämlikt samhälle där alla människor oavsett läggning är lika mycket människa gick uppåt.
... sen fick jag nys om denna artikel i Norrbottenskuriren:
Och så sjönk mitt hopp igen. Vägen till ett samhälle där jag och alla andra homosexuella kan vara precis så som vi är utan att någonsin behöva känna oss oroliga och rädda bara för att vi älskar någon av samma kön är inte rak minsann. Den är krokig och ojämn och emellanåt känns det som att trampa i kvicksand.
Varje gång jag möter en ny människa börjar jag skaka lite när stunden kommer och jag ännu en gång ska "komma ut". Hur ska den här människan reagera? Kommer hen bli arg, glad, obrydd? Kommer hen kränka mig, avfärda mig eller älska mig? Varje gång blir jag lite rädd när jag ska berätta att jag inte fått ringen på mitt finger från min fästman, istället är det kärleken till min fästmö den symboliserar. Jag skakar varje gång. Och allt bara därför att hela samhället bygger på en heterosexuell norm. Och befinner man sig utanför denna norm är man konstig, enligt normen. Så varför kan inte detta räcka, varför ska vi arbetas emot så till den milda grad att vi tillslut inte ens kan bo på platser vi vill bo på?
Någonting jag också funderar på är hur någon orkar leva med allt detta hat inombords? Hur orkar homofober med sig själva, med sina känslor? Hur orkar man gå omkring och HATA hela tiden? Hur orkar man bli upprörd för att två människor pussas på stan, hur orkar man med energin det måste ta att leta reda på människors adresser, slå sönder alla rutor i en bil, ta ut stereon och INTE stjäla den, utan slänga den på backen, bara för att man hatar bögar?? Hur gör ni för att orka med all denna möda det måste ta?
