Så vad händer i livet nu då? Jag är officiellt arbetslös. Och som jag skrivit tidigare, så görs skolarbeten med olika bra engagemang och noggrannhet. Examensarbetet gjordes med tvivelaktig nogrannhet och alldeles för mycket brinnande engagemang. Så det måste kompletteras. Men jag gör det till hösten, tänker jag. I sommar ska allt planeras och bli någorlunda rätt och VÄLDIGT nogrannt utfört inför bröllopet.
Jepp, jag ska bli gift, med världens finaste. Vi ska bli äkta makar, byta ringar och dansa en massa för kärleken. Tillsammans med vänner och familj. Det känns nervöst och spännande. Mest är jag nervös för att jag ska få värsta skrattattacken vid altaret, bara för att allt är så allvarligt. Det ÄR väldigt allvarligt. Och det är väldigt snart också. Imorgon blir det bakförberedelser inför den stora dagen.
Annars har vi blivit med ny katt, Sally. En liten, orädd prinsessa med ett ordentligt humör. Hon sätter gubbarna på plats genom att slå dem på huvudet om de försöker stjäla hennes mat. Hon spinner otroligt högt, så en knappt hör teven. Hon är envis och precis som våra andra katter förtjust i mat. När hon inte äter, tycker hon om att bara ligga på en, eller vid sidan om. Utan att bli klappad, då är det som bäst.
De flesta i min närhet vet om att mitt lokalsinne inte är det bästa. Jag är inte en sådan som ritar kartor i huvudet när jag åker någonstans, för att sedan hitta tillbaka. Pratar jag dessutom politik när jag är på återresan kan det bli riktigt svårt för hjärnkartan att hänga med.
Vi var i Luleå och intervjuade Geek Town igår. Väldigt intressant och roligt!
I bilen på väg tillbaka hade Luleå-experten vi hade med på vägen dit lämnat och jag och Jenny fick försöka ta oss hem på egen hand. Så vi körde ett varv runt huset vi besökt innan vi hittade ut på rätt väg från Luleå. Så körde vi och kom ut mot Sundsvall som sig bör. Så mycket var klart, men jag måste missat den lilla detaljen att om en aldrig kollar efter skyltar med texten PITEÅ på, som en kan svänga av efter, så hamnar en tillslut i just SUNDSVALL. Vi pratade och pratade och blev väldigt engagerade i vårt politiska samtal. Det var jättetrevligt och plöstligt såg Jenny en turistinformation. "Undrar varför den står här vid E4:an? Brukar en köra igenom något samhälle på väg till Piteå?" tänkte jag. Vi funderade lite men tänkte inte mer på det. Senare dök en vit bro upp, som jag aldrig sett förr. Vi körde under den och det var nu jag förstod att vi nog är på väg åt fel håll. Vi svängde av, ringde Luleå-experten som höll på att skratta ihjäl sig och berättade för oss att vi började närma oss Skellefteå. Vi hade alltså helt missat Piteå och kört vidare i fem mil. 10 mil hade vi tagit oss, utan att vi märkte någonting. I det här läget började också soppan ta slut, och jag ångrade djupt att vi fortfarande inte tankat en dunk att ha i bilen vid krissituationer. Ingen mack syntes på kartan förrän en mil utanför Piteå. Så vi chansade, fortsatte köra (åt rätt håll), såg skylten "Norrbottens Län" och tillslut med jubel "Piteå Kommun" och bensinlampan började inte lysa förrän jag lämnat av Jenny i Piteå, turligt nog.
Jag har aldrig varit någon expert på orientering. Någonting jag är desto bättre på dock, är vikten av att veta att vi alla är värd att skyddas, att ens egen kropp är ens egen i alla lägen och att påminna er om pass i feministiskt självförsvar. Nu på tisdag hålls nästa pass och alla som identifierar sig som kvinnor/tjejer är välkomna:
Nu har vi varit hemma ett par dagar, och trots att jag inte tänkt spendera så mycket pengar i Stockholm var pengarna slut när vi kom hem igen. Nu tjänar jag mitt levebröd på Stora Nolia, där jag är pappa behjälplig och säljer prylar med nostalgi-tema (kom förbi SMC-montern om ni kan).
Efter några härliga dagar ute på landet utanför Uppsala hos Fridas lillasyster åkte vi vidare mot Stockholm. Dagen vi kom fram bestämde sig dock Stockholms lokaltrafik för att visa sig från sin bästaste sida. En eld startade i tunnelbanan och vad som skulle vara en smidig resväg på 30 minuter hem till Sofia och Jonas blev en 3 timmar lång väntan på ersättningsbussar som knappt kom, innan SL bjöd på taxi och vi äntligen kunde ta oss hem till denna fina balkong...
...och dessa kloka ord på väggarna.
Första kvällen kom vi för sent till Pride-park, de hade stängt. Men andra kvällen var vi där på den lesbiska festen. Imam, Nour el Refai och Moa Svan var magnifika!
Jag skaffade en sådan där vattenlöslig tatuering hos Djurens Rätt och skrev på mot minkfarmarna.
Vi dansade och sjöng oss igenom hela paraden på lördagen, 5 kilometer och 2 och en halv timme. Fötterna skrek efter räddning men hjärtat dansade av lycka. Trots all fest och glädje under Pride var nog det allra mest fantastiska att vi kunde vara precis som vi är, hålla handen och pussas utan att en enda människa brydde sig, ingen kollade snett och inga cis-män kom fram och frågade om de fick vara med. En stunds lugn och känsla av att vara som andra och inte ett undantag.
Efter Pride-helgen gick vi på Parkteaterns uppsättning av Kåldolmar och Kalsipper. Nationalteaterns musik i ny tappning, underbar ensemble, röda fanor, kamp mot kungarna i slottet Rosenbad, skratt, sång, gråt. Kan vara bland det finaste jag sett, någonsin. KÄMPA. DANSA. RÖSTA!!!
Nu tar jag igen mig med ett leende på läpparna, precis som Sebastian också gör efter all jaktfest på sommarkollot.
Efter några härliga dagar i Arjeplog är vi åter hemma för att packa, städa och tvätta inför Stockholm imorgon. Men hur gick det då i Arjeplog, vann vi öroddsorienteringen? Badade vi? Hur har katterna det?
I det här vattnet har vi badat och rott. Vi kom sist i orienteringen, på 1 timme och 46 sekunder. Men jag vann en jättefin sjal i alla fall. Tävlingen var både frustrerande och rolig.
Jag har läst den här riktigt spännande ungdomsboken från 40-talet.
Jag och nonch-Jesus har vilat i soffan.
Jag har gått barfota jämt bara för jag kan.
Och jag har stått väldigt nära ett getingbo för att ta den här bilden. Katterna njuter av sommaren i Arjeplog, om än Azrael var väldigt tveksam till det här med utevistelsen till en början. Sebastian agerar dock bra som bror och visar honom hur det går till. Jag tvivlar på att de kommer vilja följa med hem sen.
Ikväll spelar vi sista föreställningen av "det blir ändå aldrig som man tänkt sig" ute på Karlberg. Det känns alltid lite sorgligt såhär i slutet och det är med blandade känslor jag får säga hej då till Dala Ma och resten av gänget på scenen. Jag har under den här tiden använt muskler jag aldrig trodde jag hade, och mina fotleder värker av all tyngd som lagts på mina barfotafötter då jag dansat och rört mig stilla. Allt för att återställa balans och ordning bland Dala Mas chackran. Jag har spelat på instrument jag aldrig rört tidigare, som regnrör och annat jag inte kan namnen på. Jag har för första gången i mitt liv inte blivit nervös innan jag ska ut på scenen, och för första gången fått djupandas och komma NER i energinivå innan föreställningarna.
Det har varit otroligt roligt med en utmaning som Dala Ma, en karaktär jag aldrig varit i närheten av tidigare. På något sätt finns varje karaktär liksom kvar någonstans i hjärtat, och jag ska verkligen göra vad jag kan för att behålla en del av Dala Mas totala lugn inuti.
Vill ni ta sista chansen att se föreställningen, är det på Karlbergsteatern i Öjebyn ni ska befinna er ikväll, klockan 19 börjar det och en vuxenbiljett kostar 150 kronor.
Premiär idag! Så otroligt skönt det ska bli att få gå upp på scenen, bara fokusera på föreställningen och inget annat. Nervositeten, lugnet, kärleken, att bli ett med karaktären. Allt detta har jag saknat, men nu är det dags igen! Hoppas vi ses ikväll, Karlbergsteatern Öjebyn klockan 19.00. Ta med varma kläder och smörj er med myggmedel.
"Vi har pengar och mat så det räcker åt ALLA! ALLA i Sverige skulle kunna äta sig mätta varje dag! Men istället så får arbetarklassen och underklassen lida. Människor får svälta för att ni ska kunna vältra er i överflöd!!"
En vit högtalare kommer flygandes emot mig. Kungen är han som slängt den. Jag lyckas slå den ifrån mig, ser vakterna som är redo att ta mig och jag flyr. Sedan berättar jag för alla jag känner hur jag skällt ut kungen och drottningen. Hur skönt det var att få lasta av lite frustration sådär spontant på torget, mitt i deras teve-intervju.
... Fatta besvikelsen när jag vaknade hemma och upptäckte att allt bara varit en dröm.
I December tog Sverige en paus från julbestyren, och stod enade för Kärrtorp.
Nu fortsätter vi in i 2014! Jag tänker fortsätta skapa mig egna äventyr. Fortsätta kämpa för rättvisa, jämställdhet, solidaritet och en bättre planeten jorden att leva på. Fortsätta skratta och fortsätta gråta. Gott nytt år!
Idag, mitt i allt regnrusk, minns jag sommaren och Kabaré på Karla Bergs Kafé. Jag minns premiären, alla fantastiska människor som kom och delade stunden med oss, alla som gjorde föreställningen möjlig. Jag minns hur det började störtregna precis innan paus under en av föreställningarna, våra trubadurer sjöng "sommaren är kort" tappert i ultrafart medan regnet öste ner på dem. Vi fick lägga blöta dukar på borden i andra akten. Jag minns hur servitrisen Maggan (Petra) föll handlöst baklänges mitt framför mig och jag hann tänka att vi skulle bli tvungna att ställa in hela föreställingen för att ringa efter ambulans. Jag minns hur vi var tvungna att vänta med replikerna mellan åskknallarna på 70-talet. Jag minns busen, skratten, ilskan, tårarna, engagemanget, avskedet och viljestyrkan! Tack.
Lite saker jag gjort under de senaste kursmomenten.
Igår startade vi ett nytt moment, om hållbarhet och att sätta människan i fokus. Även om briefen är lite luddig just nu känns det toppen att designa för att hjälpa människor, att göra förändring i en by och inte bara producera för att skapa mer konsumtion. Fantastiskt! Nästa vecka ska vi få träffa dem det gäller, byaföreningar och andra berörda.
Idag har vi haft en heldag med Sanna Dahlén på skolan. Hur kul som helst! På förmiddagen bjöds vi på en skitbra och inspirerande föreläsning och på eftermiddagen fick vi testa fotografera själva. Jag hade nog kunnat tycka det är roligt att fota, men jag har inte riktigt tålamodet att ordna alla inställningar i kameran exakt som jag vill ha det innan själva fotograferingen. Victoria i min klass, däremot, har tålamodet och är verkligen duktig på det där. Hon har fotograferat dessa bilder av mig!
Rotade fram lite "gamla" tavlor i förrådet. Dessa kommer från och nu på söndag hänga till försäljning i den nya loppis- och vintagebutiken som öppnar på Bergsviksvägen 26 i Piteå. Öppet mellan klockan 12-18 nu på söndag alltså! Kom och kika om du har vägarna förbi vettja! :)
Min bonuspappa Niklas har tagit bilderna ovan från föreställningen.
Nu är det över. I lördags spelade vi de sista årtionderna på Karla Bergs Kafé. Jag har ägnat några dagar åt att smälta hela projektet, jag har försökt vänja mig vid ledigheten, njutit och våndats på samma gång. Det har varit otroligt roliga dagar och kvällar ute på Karlbergs, roliga och jobbiga dagar med regn, sol, åska och mycket skratt. Jag har blivit tvungen att säga hej då till Karla Berg, en vän som jag precis lärt känna, hejdå till kafét där alla sorters människor är välkomna, hejdå till hippies, raggare, gympatjejer, sura tanter och många fler. Det känns sorgligt och jag saknar allt, men samtidigt är det skönt att vara ledig. Tack till alla inblandade som gjort den här sommaren oförglömig!
Tänk så mycket publiken gör! Energin flödar, adrenalinet sätter igång och allt blir så förbannat roligt! Jag älskar mötet med publiken, att se deras reaktioner, att dela skratt, ilska och kärlek med dem. Det är fantastiskt egentligen, hur nära en kan komma människor en aldrig träffat förr. För det är så det känns, som att vi är nära. Just precis under den tiden vi delar en stund av våra liv tillsammans i berättandet på scenen. När hela ensemblen står uppradade längst ut på scenkanten, tar emot applåder, bugar och applåderar publiken tänker jag varje gång: ”det här skulle jag kunna arbeta med.” Men det är så mycket som jag vill och bara tanken att söka in till scenskolan gör mig nervös. Men att få tillbringa min fritid på scenen och uppleva dessa berättelser tillsammans med publiken är så fantastiskt, jag älskar det och hoppas att jag även i framtiden får möjlighet att tillbringa många fler timmar på teaterscenen.
Tack till alla som gjorde premiären fantastisk! Tack till den underbara publiken vi hade, tack till fantastiska Elleonor som skrivit hela manuset och regisserat oss, tack till min fina fästmö som fixade ljudet galant. Tack till hela ensemblen. Nu har vi åtta fantastiskt roliga föreställningar kvar framför oss!
Skickar påminnelse om datum:
25/6
26/6
28/6
29/6
2/7
3/7
5/7
6/7 SISTA FÖRESTÄLLNINGEN
Föreställningen går av stapel klockan 19.00 alla datum.Plats Karlberg i Öjebyn.
Det är ovanligt tyst här på bloggen nu för tiden, nästan så en kan höra en knappnål falla... Anledningen är mest troligt för att jag helt enkelt har så sjukt mycket annat att göra. Vi repar, repar, repar! Utomhusscenen på Karlbergsteatern är numera som mitt andra hem och vi kämpar i regn, blåst och strålande het sol. Ovan är lite bilder på ett repotage Piteå-Tidningen har gjort om föreställningen.
Tänkte förresten passa på att tipsa om föreställningen jag pratar så mycket om nu! Kabaré på Karla Bergs kafé heter den alltså och går av stapeln 23 juni. Speldatum ser ni på bilden. Vi spelar klockan 19.00 varje kväll. Karlbergsteatern är belägen utomhus så ta kläder efter väder. Förköp går att göra på Piteå Turistbyrå. Det går att köpa biljetter vid entrén men bara i mån om plats (rekommenderar därför förköp). Här finns ett evenemang på facebook för föreställningen, för er som använder facebook tycker jag det är ett ypperlig funktion det här med event eftersom du liksom får en liten påminnelse i höger sidofält när det börjar närma sig... Hoppas vi ses där i sommar!
Inatt jag drömde att vi hade föreställning ute på Karlbergs. Mitt i föreställningen vill vår regissör prata med mig. Hon säger att hon kommit på något nytt och vill att jag springer omkring på scenen med en riktigt stor sjal, iklädd en alldeles för stor svart klänning. "Men Eleonor, jag tror inte publiken kommer förstå vad den här scenen har med den övriga föreställningen att göra..." försöker jag snällt förklara. Men Eleonor insisterar och eftersom jag litar på hennes idéhöjd gör jag som hon säger. Jag springer ut på scenen, men skäms otroligt! Publiken fattar ingenting, och efteråt fortsätter pjäsen som vanligt.
Igår var det dags att presentera resultatet av projektet vi arbetat med under en månads tid ungefär. Det var pitch och redovisning i ett. 2 in 1 kan en säga. Jag hade varit ganska lugn inför presentationen av vårt arbete, tills det var dags! Det kändes som att någonting satt fast i halsen på mig och jag kunde inte svälja för jag var så torr i munnen. Men eftersom jag samarbetat med andra människor som också håller en väldigt hög nivå kunde jag känna mig stolt över vad vi gjort. Jag är till och med stolt över presentationen vi paketerat allt i. I vår film, som var den ena delen av uppdraget, tappade vi lite av kärnan i festivalen. Men med vårt interaktiva koncept tog vi hem en vinst! Jag är så stolt och det har varit så roligt att arbeta med Pancake Lady och Musikens Makt. Det kommer att komma grymma artister dit i år, så åk till Gültauudden mellan den 16-17 augusti och dansa arslet av er allesammans!
Jag har under en lång tid färgat och tvättat mitt hår med kemikalier. Det svider i hårbotten, hårstråna går av och delar sig, talgkörtlarna jobbar ihjäl sig för att producera sebum som ska väga upp för den torra hårbotten jag skapat med shampot. Mitt hår ser alltså allmänt slitet ut på grund utav detta. Jag har varit inne och nosat på No Poo, men aldrig riktigt kunnat hålla mig kvar vid naturliga produkter eftersom jag vill färga mitt hår. Så igår bestämde jag mig äntligen för att våga testa henna! Emelie kom över och jag hjälpte mig:
Pulvret som henna-färgen såg ut i förpackningen var grön. Jag blev lite fundersam först, grönt pulver som ska göra mitt hår rött?
Jag kokade vatten och blandade med pulvret till en härlig sockerkakssmetskonsistens. Frida tyckte det luktade så äckligt att jag var tvungen låsa in skålen på toaletten. Jag gick genast tillbaka till svunna tider då jag som barn blandade supermumsiga chokladsmetar av lera.
Vi smetade in färgen noggannt (jag är modig eller drumdristig och testade alltså inte på en slinga först), satte en plastpåse och en handduk runt huvudet för att hålla värmen. Jag väntade två timmar i min lilla bubbla av plast och förstod plötsligt hur det måste vara för gamla människor som hör väldigt dåligt...
När vi sköljt ur färgen trodde jag först att det var misslyckat då det inte såg ut att ha färgat så mycket, men dagen efter, då det torkat var håret hur fint som helst! Jag är nöjd, och nu jävlar är det inga silikoner eller parabener som rör mitt hår igen!
PS. Håret har en svag doft av hö såhär dagen efter färgningen, men jag vågar hoppas att det försvinner snart!
Idag hade vi första träffen på Karlbergsteatern med (nästan) hela ensemblen. Vi stod ute i det eviga regnet i tre timmar, men ingenting kan knäcka oss! Det är ett härligt gäng jag kommer jobba med i sommar. Och det härligaste är nog att få jobba med de här "gamla" teatermänniskorna jag spelat tillsammans med förut för flera år sedan. 2010 trodde jag att jag aldrig mer skulle få spela tillsammans med dessa, men tji fick jag och vi kommer ha så kul och skratta så mycket i sommar. 23 juni spelar vi premiären på Karlbergsteatern. Be there!
Tänkande människa från Norrbotten med ett brinnande hjärta för feminism, musik, teater, socialism, second hand och skapande.
Alla teckningar, foton och målningar på min blogg tillhör mig om inte annat nämns.
