Stockholm Pride
Nu har vi varit hemma ett par dagar, och trots att jag inte tänkt spendera så mycket pengar i Stockholm var pengarna slut när vi kom hem igen. Nu tjänar jag mitt levebröd på Stora Nolia, där jag är pappa behjälplig och säljer prylar med nostalgi-tema (kom förbi SMC-montern om ni kan).
Efter några härliga dagar ute på landet utanför Uppsala hos Fridas lillasyster åkte vi vidare mot Stockholm. Dagen vi kom fram bestämde sig dock Stockholms lokaltrafik för att visa sig från sin bästaste sida. En eld startade i tunnelbanan och vad som skulle vara en smidig resväg på 30 minuter hem till Sofia och Jonas blev en 3 timmar lång väntan på ersättningsbussar som knappt kom, innan SL bjöd på taxi och vi äntligen kunde ta oss hem till denna fina balkong...
...och dessa kloka ord på väggarna.
Första kvällen kom vi för sent till Pride-park, de hade stängt. Men andra kvällen var vi där på den lesbiska festen. Imam, Nour el Refai och Moa Svan var magnifika!
Jag skaffade en sådan där vattenlöslig tatuering hos Djurens Rätt och skrev på mot minkfarmarna.
Vi dansade och sjöng oss igenom hela paraden på lördagen, 5 kilometer och 2 och en halv timme. Fötterna skrek efter räddning men hjärtat dansade av lycka. Trots all fest och glädje under Pride var nog det allra mest fantastiska att vi kunde vara precis som vi är, hålla handen och pussas utan att en enda människa brydde sig, ingen kollade snett och inga cis-män kom fram och frågade om de fick vara med. En stunds lugn och känsla av att vara som andra och inte ett undantag.
Efter Pride-helgen gick vi på Parkteaterns uppsättning av Kåldolmar och Kalsipper. Nationalteaterns musik i ny tappning, underbar ensemble, röda fanor, kamp mot kungarna i slottet Rosenbad, skratt, sång, gråt. Kan vara bland det finaste jag sett, någonsin. KÄMPA. DANSA. RÖSTA!!!
Nu tar jag igen mig med ett leende på läpparna, precis som Sebastian också gör efter all jaktfest på sommarkollot.
