Att lida pin för att vara fin?
Jag älskar att bära kjol. Klänning eller kjol är det mest bekväma plagget jag kan klä in min kropp i. Min favorit är utsvängda kjolar i en längd som slutar strax ovanför knäna. Klänningen ska gå in lite i midjan och markera höfterna. Jag vägrar att klä mig i tighta jeans eller något litet ”fodral” som jag både ser ut och känner mig som en stoppad korv i. Jag gillar min kropp, jag är nöjd och väljer klänningar och andra kläder efter hur jag är byggd- jag vägrar böja mig för hur trenden vill att min kropp ska se ut. Det har inte alltid varit så och det har krävts tid och övning för att komma till insikten att jag är så himla himla fin precis så som just jag ser ut. Nu tycker jag till och med det vore konstigt om jag såg ut på något annat sätt.
Då kan ni kanske förstå min frustration när jag idag skulle inhandla mig ett par mamelucker (alltså inte såna stora med volanger, utan lite modernare) och ALLA mamelucker på hyllan framhävdes som ett plagg som ”håller in magen och höfterna”. ”BAAAAAH!!!” tänkte jag, ”allt jag vill är att inte visa trosan om kjolen åker upp av vinden, eller om jag dansar häftigt!! Jag vill ha mina höfter och min mage kvar!!!!” När jag kommit över den värsta ilskan, och tittat på andra alternativ men som bara fanns utan ben kom jag fram till att jag nog måste ta ett par såna som tonar ner min mage...
Jag valde mig ett par i min vanliga tros/strumpbyxe-storlek för att pröva. Men i provhytten fick jag inte ens mameluckerna över låren!? Jaha, tänkte jag och testade en storlek större. ”Oj!” utbrast jag kvävt när jag fått det andra paret på plats, min mage trycktes in så kraftigt att jag i panik funderade på hur jag i all världens namn skulle kunna ANDAS i dessa?!!?. Nu var jag tvungen att en andra gång gå ut ur provhytten, röd i ansiktet, hänga tillbaka mameluckerna på sin plats och välja ett par ännu större. Den här gånger valde jag typ fyra olika modeller för säkerhets skull, så jag skulle slippa gå fram och tillbaka ur provhytten allt för många gånger. Det tredje paret fick jag på plats och jag kunde andas i dem, de tonar ner mina höfter en liten aning, men fyller ändå sitt syfte utan att kväva mig så det fick bli dem jag tog med mig hem.
Det känns bra att jag nu kan gå barbent i sommar utan att vara rädd för en troschock. Men det känns ju dötrist att det på något sätt förväntades av mig att jag ville ha bort mina höfter!? För det var precis så det kändes, att det förväntades vara det som var mitt mål med mameluckerna. Aldrig mer i hela mitt liv har jag tänkt trycka in mig i något alldeles för litet bara för att det ”är snyggt”, och aldrig aldrig mer har jag tänkt gå omkring och ha dåligt samvete därför att min kropp inte ser ut som skyltdockornas. Jag vägrar tro att du måste lida pin för att vara fin!
