liten gul spindel

Nu ska jag vara helt ärlig. För jag vet att det finns fler där ute som har det som mig och jag orkar inte vara ensam längre. Jag vet att det finns fler som har varit på provtagning efter provtagning, som varje månad spenderar många pengar på krämer och salvor på apoteket och ingenting tycks hjälpa. Så efter att du slussats fram och tillbaka mellan olika läkare som ingen riktigt kan ge dig ett riktigt svar får du tillsist diagnosen ”Atopiskt Eksem”. Du får höra att det inte går att göra något åt det, det går inte att förebygga, och du kommer att leva med det i resten av ditt liv. Det svider och kliar i hela ansiktet, jämt. När det väl brutit ut slutar det aldrig, trots allergitabletter. Ingen vet vart det kommer från, men du bör undvika saker som stress, kemikalier, parfym, tvättmedel, smink, nagellack, vatten, tvål, hårfärg, alkohol, värme, kyla, rök, plast, träning... 

Jag fick även en lista på saker jag inte kan jobba med, som inom sjukvård eller andra ställen där jag måste tvätta händerna mycket, eller där det är stressigt. Säg ett jobb idag där det inte finns stress?

Jag gömmer mig hemma, jag vågar inte gå ut för eksemen blir värre av värme eller kyla, och det ser ut som om jag varit i slagsmål. Jag kan inte klä in ansiktet i tyg för huden tål det inte. Mina ögonlock svullnar upp så tillslut kan jag inte ens se, när det är som värst. Jag får även infekterade sår, som vätskar och luktar (!) vilket är svårt att fånga på bild... Jag gråter mycket, och ger upp ibland. Då blir det värre, för jag är allergisk mot mina egna tårar. 

Det här kan låta som ett i-landsproblem, när det finns människor som inte har mat för dagen. Men den här sjukdomen tar ifrån mig så mycket. Allt mitt brinnande engagemang måste jag trycka ner, all min kämpaglöd måste vila. Då min hjärna redan är skruvad av andra psykiska besvär, blir den sannerligen skruvad av min fysiska sjukdom. Jag blir deprimerad och jag har inte tänkt hymla med det något mer. Jag orkar inte laga mat, orkar inte städa, handla, ringa, dansa...

Så vad kan vi göra då? När läkarna gett upp? Jag kan inte ge upp, det går inte. Därför gör jag deras arbete åt dem, och jag har många förslag på prover dem ännu inte tagit, fast de tycker de testat allt. Den här sjukdomen finns nästan bara i västvärlden, och redan där kan en ju tycka att varningsklockorna bör ringa hos läkarna. Vad gör vi för fel här? Jag ska nämna i alla fall några fel: 

• Vi förgiftar maten med diverse E-nummer.

• Vi förgiftar våra kläder (alltså låter människor i tredje världen förgifta dem åt oss så vi ska slippa men gifterna sitter förstås kvar i bomullen ändå).

• Vi stressar. Vi stressar MYCKET.

• Vi förgiftar våra hudkrämer, shampoon, balsam...

• Vi använder KORTISON på huden som vore det en naturprodukt och lämnar där kemikalier som förlänger hudens läkeprocess med ett halvår.

• Vi BLUNDAR och vi GER UPP.

Jag tror inte, jag kan inte tro att det INTE finns någon grund till mina hudproblem. Jag kan inte accepter det här. Min kropp försöker säga till mig att någonting är fel, och det är min plikt att lista ut vad. Det är min plikt att ta hand om min egen kropp, så jag kan göra allt det där som jag vill. Som att plugga färdigt. Som att kämpa för att alla ska ha det bra, att krossa könsmaktordningen och klassamhället. Att engagera mig i allt som jag vill. Att leva mitt liv.